16/08/2025
Ingen som bor i Spanien har kunnat missa alla dessa torn som finns vid kustbandet. En del som ruiner men också flera renoverade. Ofta ligger de tätt så man kunde kommunicera med varandra. Men varför finns de där?
Under 1500- och 1600-talet utsattes Spaniens sydkust för upprepade räder av berberpirater från Barbareskkusten, som inkluderade städer som Alger, Tunis och Tripoli. Dessa pirater var ofta understödda av det Osmanska riket och använde snabba fartyg som fustas och gallioter för att angripa spanska och italienska kuststäder. Fustan var favoritskeppet för de nordafrikanska sjörövarna. Skeppet var snabbt, rörligt även utan vind och hade förmåga att operera på grunt vatten. Det var avgörande för att gömma sig i kustvatten innan man kastade sig över ett förbipasserande skepp och idealiskt för krig.
Gallioten var ett populärt val för piraterna på grund av dess snabbhet och manövrerbarhet, vilket gjorde det möjligt för dem att anfalla och fly snabbt.
PIRATERNAS FRÄMSTA MÅL var att plundra städer, ta fångar för att sälja som slavar och försvaga det spanska väldet i Medelhavet. Städer som Almería, Málaga och Cartagena blev ofta attackerade ihop med flera andra städer. Tusentals män, kvinnor och barn fördes bort till slavmarknaderna i Nordafrika och det Osmanska riket.
Santa Pola
FÅNGARNAS ÖDE VARIERADE beroende på deras kön, ålder och status:
· Männen såldes ofta som roddslavar på galärer, där de tvingades arbeta under extrema förhållanden. Andra såldes som arbetsslavar eller hölls som fångar medan deras familjer eller regeringar försökte betala lösen för deras frigivning.
· Kvinnorna såldes ofta på slavmarknader och hamnade som tjänare eller i harem hos rika köpare i Nordafrika och det Osmanska riket.
· Barnen tvångsrekryterades och uppfostrades i muslimska hushåll eller såldes vidare till andra köpare.
· Rika och adliga fångar kunde ibland friköpas om deras familjer eller regeringar kunde betala en tillräckligt hög lösensumma för dem.
Rodalquilar
SLAVHANDELN MED EUROPEISKA FÅNGAR från Medelhavet var en omfattande verksamhet i Nordafrika under denna period. Slavmarknaderna i städer som Alger, Tunis och Tripoli var fyllda med kristna fångar som hade tagits under räder. Det uppskattas att hundratusentals européer togs som slavar under
berberpiraternas storhetstid. Många av dem dog av de hårda förhållandena på galärerna eller i arbetsläger. Medan andra assimilerades in i nordafrikanska samhällen efter konvertering till islam.
Spanien vidtog flera åtgärder för att försvara sig mot dessa räder. Kung Filip II beordrade byggandet av ett nätverk av kustbefästningar och vakttorn längs Medelhavskusten för att snabbt upptäcka och försvara sig mot piratangrepp. Dessa vakttorn, kallade torres de vigía, placerades strategiskt på höjder och vid kustområden för att ge tidiga varningar om ankommande piratfartyg. Om ett angrepp var nära förestående, tändes signaleldar eller sköts varningsskott för att varna lokalbefolkningen och närliggande försvarsstyrkor.
TABARCA, var under en period bas för berberpirater som använde den som en fristad och ett centrum för sina räder mot den spanska kusten. Ön var strategiskt placerad och erbjöd skyddade ankringsplatser för piratskepp. Vilket gjorde det möjligt för piraterna att snabbt slå till mot kustsamhällen och sedan dra sig tillbaka.
På 1700-talet, under kung Karl III:s regeringstid, beslöt Spanien att återta kontrollen över ön och utvisade piraterna. För att säkerställa att den inte återigen skulle falla i fiendens händer, byggde spanjorerna en befäst stad på ön och flyttade dit en grupp genuesiska fiskare som tidigare hade varit tillfångatagna av pirater i Tunisien. Denna bosättning utgör grunden för dagens stad på ön, och resterna av fästningen finns fortfarande kvar.
Ett av de mest effektiva sätten att bekämpa berberpiraterna var genom samarbete med Malteserorden och påvliga flottor, som deltog i sjöslag mot piraterna och det Osmanska riket. Under 1600-talet minskade hotet gradvis, men berberpiraterna fortsatte att vara en plåga för den europeiska sjöfarten ända fram till 1800-talet, då europeiska makter genomförde militära expeditioner mot deras baser.
Dessa räder och Spaniens försvarsåtgärder var en del av den större kampen om kontrollen över Medelhavet mellan Europeiska riken och det Osmanska riket. Där sjöfart, handel och militära strategier spelade avgörande roller.
De attackerade inte bara Spanien utan även Portugal, Frankrike, Italien, England, Irland och Island. Städer och byar längs kusterna i dessa länder drabbades av plundringar, och många människor togs som slavar och fördes till Nordafrika. En av de mest kända attackerna var razzian på Island 1627. Med total hänsynslöshet gick slavjägarna till attack längs Islands sydkust och Hemön. De brände, mördade och våldtog. Cirka 400 islänningar togs med och de såldes sedan på slavmarknaden i Alger och Tunis.
Det märkliga fallet med de blonda berberna med blå ögon
I DAG UPPGÅR berberbefolkning till cirka 35 miljoner människor, spridda över Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Mali. Men en särskild detalj har förbryllat historiker, genetiker och resenärer i
århundraden: varför finns det en liten andel berber som har extremt ljus hy, blont hår och blå ögon?
Denna egenskap är ovanlig i Nordafrika, där de flesta har mörkt hår och bruna ögon. Men sedan
urminnes tider har dessa ljusa berber varit kända och omtalade. Romarna, som erövrade delar av Nord-
afrika, hävdade rentav – kanske med viss överdrift – att det fanns fler blondiner i Afrika (särskilt i dagens Tunisien) än i Germanien.
Berberna spelade en avgörande roll i det romerska Afrika. De var en viktig del av kejsar
Heraclius armé, många hade romerskt medborgarskap, använde latin som officiellt språk, och deras ledare titulerade sig själva som ”romarnas kungar”. Sankta Augustinus, en av kristendomens största teologer, var av helt eller delvis berbiskt ursprung. Men varifrån kom då de ljusa drag som vissa av dem bar?
Den mest logiska förklaringen kan vara att berbernas förfäder inkluderade proto-kelter,
proto-germaner eller liknande grupper som återvände till Afrika under förhistorisk tid. Kanske som en del av den stora migrationen som skedde när Sahara ännu var en grönskande savann för tiotusentals år sedan. När klimatet förändras, kan dessa folk ha rört sig söderut och gradvis blandats med andra befolkningar.
Blonda berber finns än i dag, särskilt i Marockos Atlasberg och vissa delar av Algeriet. De utgör en levande länk till en svunnen tid och bär på en genetisk och kulturell gåta som ännu inte är helt löst.
Källa: hejspanien
www.spanien-semester.se
