11/06/2026
Nu är jag på Sardinien där jag guidar en liten vandringsgrupp i de steniga ravinerna ned mot paradisstränderna där belöningen efter en halv dags ansträngning blir härliga bad i kristallklart vatten. Vädret är på topp som det brukar vara här sommartid. Och jag njuter själv eftersom detta är ett av mina absoluta favoritområden att vistas i. Jag anordnar ju bara resor till områden dit jag själv vill återvända. Livet ska njutas fullt ut och det är en del av den planen. Och hittills har den fungerat utmärkt 😃
Här i Santa Maria Navarrese nedanför de dramatiska kalkstensbergen på Sardiniens ostkust är det fridfullt. Här finns inga stora hotell som förstör det pittoreska. Alla känner alla och om man går till stranden i soluppgången är man oftast ensam. Byn påminner mig om de jag besökte på det italienska fastlandet med mina föräldrar på 70- och 80-talen men som nu blivit exploaterade. I morse när Mirko körde oss på den skumpiga grusvögen på Golgo-platån sade jag att jag tror att vägen kommer att vara asfalterad inom tio år. Han skakade på huvudet och sade: "Så blir det inte". Jag frågade varför och han svarade: "Eftersom folket inte vill det. Och det blir alltid som vi vill". Det kändes tryggt, eftersom området är så naturskönt och absolut inte behöver någon asfaltsväg. De som vill ha asfalt kan åka någon annanstans 👌
Bakom Santa Maria och nära Golgo finns den fantastiska vandringsleden Selvaggio Blu som är 40 km lång och skapades på 80-talet av några entusiastiska lokalinvånare. Det är längs delar av den vi vandrar. Det är omöjligt att beskriva hur vackert och hisnande det är att vandra här. Det måste upplevas. Exempelvis finns här Medelhavets högsta havsklippa som också är en av Europas högsta.
Stranden här är liten och gästas av alldeles lagom många besökare. I ena hörnet står ett vakttorn från 1500-talet. På den tiden var Sardinien spanskt och tornet byggdes för att man skulle kunna försvara sig mot barbarer och pirater från Nordafrika. Det är ett i serien med flera som har siktkontakt med varandra och på så sätt kunnat förvarna om angrepp. Strax söder om vår lilla strand finns en längre strand som är 6-7 km lång. Man ser hela stranden från utsiktspunkterna ovanför byn och slås av att det nästan inte finns ett enda område med parasoller. Och så hoppas jag att det förblir så länge som möjliigt.
Av byns namn "Navarrese" förstår man att Spanien haft inflytande här. Legenden - som kan vara en sann historia - säger att det en ung prinsessa från det dåvarande kungariket Navarra i norra Spanien kom till Sardinien omkring år 1052. Berättelserna skiljer sig åt: i vissa versioner hade hon flytt från hovintriger, i andra blev hon bortrövad eller drevs i land av en våldsam storm. När hennes skepp nästan förliste utanför Ogliastras kust bad hon till Jungfru Maria om hjälp. Efter att ha överlevt lät hon bygga en liten kyrka som tackoffer. Kyrkan finns fortfarande kvar och anses vara ursprunget till ortens namn: "Santa Maria" efter Jungfru Maria och "Navarrese" efter prinsessans hemland Navarra.
När man går runt kyrkan idag kan man se några enorma olivträd (olivaster) som sägs vara över tusen år gamla. De kan mycket väl ha stått där redan när den första kyrkan byggdes. Varje morgon vid 05.30 njuter jag av att gå de 250 meterna från vårt mysiga familjehotell genom parken där kyrkan står och till stranden där jag badar i soluppgången. Jag stannar till vid kyrkan och tänker på denna historia. I morse gjorde månskäran mig sällskap. Hur kan det bli bättre?
Om du vill hänga med denna vecka kan du ansluta till gruppen där jag lägger upp en dagbok med foton varje dag: https://www.facebook.com/groups/645845619815043