30/09/2016
Dagen vars natt vi ska bestiga berget går vi upp mot Hörnli hyttan, en två timmar lång enkel vandring på stig. Vi möter upp Mike som blir vår andre guide på berget. Jag har klättrat med Mike förut, då vi besteg Mont Blanc förra sommaren och vet att han är erfaren och skicklig. Dessutom har han varit uppe på berget många gånger förut. Hörnlihyttan är nyligen ombyggd och modernt rustad med snabbt internet, servering och rinnande vatten. Det är nästan så att jag känner att det är för lyxigt. Efter att återigen ha gått igenom vår packning och bantat bort alla onödiga attiraljer går vi igenom nattens övning med Mike och Tobias. Det är viktigt att vi kommer iväg exakt så fort vi får, kl 03.50 kommer de första Swechiska klättrarna släppas ut och vi kan gå direkt efter det. Vi vill va först efter de allra erfarnaste för att minimera riskerna med att få nedfallande stenar mot oss. Tiden är också en viktig faktor på berget, kommer vi inte upp till toppen på 5-6 timmar måste vi sannolikt vända nedför igen. Just nu är berget torrt och fint efter några dagar med soligt väder, men är det is och snö vill man också att underlaget ska vara hårt för att förenkla stegjärnsklättringen, solen värmer de snöiga partierna och gör det tyngre att ta sig fram. Klättringen nedför är minst lika jobbig, och tekniskt svårare, så tid och energi behöver sparas till nedfärden också. Ju längre tid på berget desto större är också risken att vädret förändras och den risken vill man också minimera. Planen är att vi ska sätta ett högt tempo redan från start för att skapa utrymme för eventualiteter. Vi kontrollerar återigen att stegjärnen är perfekt inställda, sätter nya batterier i pannlamporna och stoppar ner precis lagom mängd med godis i fickorna på jackan. Vi tittar upp mot berget, andas in den klara bergsluften, ber till vädergudarna, stretchar, visualiserar hur vi klättrar uppåt i snabb takt, utan att bli trötta, hela vägen till toppen. Det är en magisk kväll, vinden är ovanligt ljum och bergen klädda i bleka rosa pastellnyanser...
